Det gör ont att inse
 Har skjutit på det alldeles för länge. Att gå igenom kläder är bland det ångestladdade jag vet. Att gå igenom klädesplagg efter klädesplagg och inse att jag inte får på mig det hur mycket jag än vill. Har flera år gamla kläder som jag önskar att jag en dag får på mig. Tanken på att aldrig lyckas med det gör ont. Extremt ont. At jag lider av genetisk fetma som gör att jag har det ännu svårare att gå ner i vikt gör inte saken lättare. Hur mycket jag än försöker och kämpar, så lyckas jag inte. Och jag vill inte se ut såhär. Vantrivs så oerhört mycket. 

Varför kan jag inte bara kunna gå ner i vikt? Få på mig mina kläder igen? Kunna visa mig igen? 

Too many thoughts

Kommer det någonsin vända? Kommer jag någonsin må bättre? Jag orkar inte bry mig om något, men jag är trött på att leva såhär. Jag antar att det är så det är när man lever med både depression och ångest. Jag slarvar enormt med medicinerna. Flouxetin har jag inte tagit på över en vecka. Topiramat tar jag då och då, fast jag har på recept att ta varje dag. Båda medicinerna ska tas varje dag. Men jag orkar inte. För det gör ingen skillnad. Allt är likadant. Är så trött på att leva.