LIL' BABUSTYLE - I crave change and I fear change

Jag känner mig så lost. Så jävla lost. Och fast. Känns som jag kvävs. Jag kommer absolut ingenstans. Ingenting går framåt. Varken med arbetsförmedlingen, aktiviteten, soc eller psykiatrin. Inte mitt tillfrisknande heller. Jag blir bara sämre. Det känns som att allt stöd jag hade från myndigheter bara försvann. Att de insåg att jag är ett hopplöst fall och ingenting att bry sig om. Varje dag är jag rädd. Orolig. Ångestfylld. Hur ska morgondagen se ut? Vilka besked ska jag få? Ska jag tillbringa ännu en sommar med att inte kunna planera något kul med någon, i rädsla att göra allt värre både för andra och för mig själv? Hur hanterar man ens en sån här situation?

Jag behöver en förändring. En stor förändring. Men jag är livrädd. Jag vet inte vilken väg jag ska gå. Vart jag ska söka hjälp. Om det ens finns någon som vill hjälpa mig. Jag vill bara ta mina saker och dra härifrån. Lämna den här staden och aldrig se tillbaka. Men till vilken nytta? Hur vet jag att det blir bättre dit jag kommer? Så många tankar...