Panikattackerna blir allt värre och värre, fler och fler. Bara den här veckan har jag fått minst 3-4 panikångestattacker per dag, och jag skäms så enormt mycket över det. Har folk omkring mig och jag har lilla Charlie, men känner mig ändå ensammast i världen. Jag blir helt paralyserad. Kan inte annat än att stirra rakt ut och gråta hysteriskt. Alla tankar om hur hemskt och jobbigt allt är. Just där och då vill jag bara avsluta allt. Jag är så fruktansvärt sårbar överallt. Inte trygg någonstans. Jag orkar inte mer...